igår tittade jag på p3 guldgalan på svtplay och kände mig lite stolt över svensk musik, eller mest jonathan johansson faktiskt. det andra var mediokert. är det bara jag eller känns det obekvämt och pinsamt att titta på svenska musikgalor och filmgalor nu för tiden? det är så krystat och oavslappnat och inte alls mysigt. det kanske bara är jag som blivit äldre och mer kritisk och cynisk och inte ser på tv med samma ögon. eller något.
den här veckan har jag haft mycket tid att vara ensam med mina tankar och det är både bra och farligt på samma gång. för när jag står och diskar och kommer på mig själv att tänka att "när min riktiga liv börjar ska jag göra det och det och det" så skäms jag över mig själv. jisses liksom, det här ÄR ju mitt riktiga liv. det är precis det här jag har längtat efter i flera år. jag är precis där jag ville vara. varför måste jag längta efter något annat hela tiden för?
det kanske ligger i människans natur men jag blir ändå irriterad på mig själv som sjutton.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
2 comments:
Ja, jag är likadan! Nu får vi skärpa oss Klara.
förstår vad du menar! så kände jag förra året också. jag tänkte mitt au pairår som något mellanår då ingenting egentligen räknades. det var skönt på sätt och vis. så döm inte ut dina tankar klara! de är kanske bättre än du tror. puss på dig
Post a Comment